ur Arkiven

Från fiskeskär till fritidsreservat (Del I)

Nedanstående lista är ett utdrag av händelser och är hämtad från ett antal artiklar med rubriken FRÅN FISKESKÄR TILL FRITIDSRESERVAT – Några fakta och årtal kring Stockholms Skärgård av Göran A. Sjöberg. Dessa publicerades i Nr 4, Juni 71 till och med Nr 11, Nov. 75.

Denna delartikel behandlar tiden fram till 1700.

Continue reading “Från fiskeskär till fritidsreservat (Del I)”

Smuggelsprit funnen utanför Sandhamn

Dagens Nyheter den 23 augusti 1929

Polisen draggar medan finnar söka köpare. Rikt beslag vid Sandhamn. Smugglarna i Stockholm där polisen spanade i natt.

Stockholms spritpolis och tullens kustbevakning gjorde på torsdagen ett rart fynd i en vik vid Hårsten utanför Sandhamn. Där draggades nämligen upp inte mindre än 4,300 liter av den nittiosexprocentiga varan.
Några smugglare fann man icke, men enligt vad Dagens Nyheter erfar, har kriminalpolisen redan natten till idag satt igång med spaningarna inom Stockholm.  Man har nämligen all anledning att tro att smugglarna, vilka med stor säkerhet anses vara finnar, befinna sig i huvudstaden för att göra upp affären om de 4,300 liter vilka inte nu, som de säkert tro, ligga i viken vid Hårsten.

ur Skärgårdsklipp för 80 år sedan
Skärgård Nr 81, November 2010

Publicerat 19 maj 2011

Värmdöbussarna lösa skärgårdens trafikproblem?

[Stockholms Tidningen] 10 juni 1919

Det stora Värmdölandet har, trots närheten till Stockholm, hittills legat ganska avskilt och oberört av trafiken. Det är egentligen endast stränderna närmast segelleden och Skurusundet, som exploaterats, medan största delen av det vidsträckta området lider av synnerligen dåliga kommunikationer. De gamla planerna på järnväg genom Värmdö torde nu definitivt vara skrinlagda, men däremot ser det ut som om biltrafiken nu skulle åstadkomma en verklig revolution i de gamla förhållandena. Starka intressen äro igång för att skapa en stor busslinje ända ut till yttre skärgården, och man inväntar endast på att vägarna skola hinna omläggas.

ur Skärgårdsklipp för 80 år sedan
Skärgård Nr 78, Juni 2009

Publicerat 19 maj 2011

Träskö kvarn

Nästa mål var Träskö kvarn som ägs och nyligen renoverats mycket pietetsfullt av syskonen Dagny Heurlin, Brigitta och Margareta Malmgren. De hade forskat i gamla handlingar om kvarnens historia och vi fick veta att kvarnen uppfördes 1749 av Esaias Thiese.

När fastigheten skattlades 1751 konstaterade men att kvarnen stod på god grund på ett högt berg på en obekväm ort. Den var dyr att uppföra och kunde bara användas vid blåst från två väderstreck. Skatten blev två fjärdingar (40 l) per år. Nästa skatteläggning skedde 1856. Kvarnen användes då 34 dygn/år och producerade 670 hl/år. Den betjänade ett område från Örsö och Husarö och från Södermöja till Svartsö. Skatten blev 2,7 hl spannmål, 1,5 hl korn och 0,5 hl råg per år.

Den siste mjölnaren var Karl Gustav Pettersson som slutade i början av 1900-talet. Kvarnen hade då varit i drift i 150 år. Mekanismen inuti kvarnen är i stort sett intakt än idag och med lite detektivarbete kunde vi föreställa oss hur det hela bör ha fungerat. Syskonen Malmgrens föräldrar köpte stället 1950.

ur Båtutflykterna till Svartsöområdet av Lars Westerberg
Skärgård Nr 33, December 86

Publicerat 17 maj 2011

Gå med stjärnan

Ur en uppteckning i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA nr 1400:1927). Meddelare: Hugo Österberg, f. 1895, Möja. Medd. har själv gått med stjärnan och hade lärt sig många visor av sin farfar, Anders Gustav Österberg, f. 1834, i St. Nassa och farmor Brita Stina Nordström, f. 1833 i Sundskär, Rådmansö. Uppteckningen är gjord år 1927.

I Möja är det ännu (1927) vanligt att några ungdomar – pojkar – trettondagsafton  “går med stjärnan”. Det är fem stycken: de tre vise männen, kungen och Judas. Ibland kan det vara en särskild stjärnbärare, men vanligtvis bärs stjärnan av en av de tre visa männen. Vise männen är klädda i vita skjortor med röda skärp, toppmössor (strutar) av styvt, vitt papper med röda tofsar i toppen. Kungen är klädd i en fantasiuniform med litet varierande utstyrsel – ordnar, medaljer, epåletter o.d. Han bär svär och på huvudet ofta hög hatt med guldband eller, vanligare, en mössa med påmonterad gyllenpapperskrona. Ibland bär han en grant utstyrd spira, men det är inte så vanligt. Måhända därför att den är till hinder, när han skall salutera med svärdet. Han är sotsvärtad i ansiktet, han liksom Judas, som bär en avigvänd päls och ullig svart skinnmössa. Judas ha i handen en med halmband virad stav, och på den hänger en tyg- eller skinnpung och knippen av spik, plåtbitar o.d. som skramla och rasslar. Han bär också ett skärp av virad halm om livet.
Stjärnan är gjord av oljat start papper, spänt över en spjälstomme. Den kan vara målad i färg. I varje fall har den några figurer påklistrade. Man vill gärna ha en grann stjärna, som blir beundrad och omtalad. Den kan snurras runt en axel och den axelns förlängda del utgör handtag för bäraren.

Stjärngossarna går från gård till gård. När de kommer till en stuga, ställer de sig i rad utanför ett fönster, där det lyser, och sjunger de första verserna, kanske bara den första, av psalmen “Nu segrar alla trognas hopp”. Om man då öppnar för dem, träder de in med stjärnbäraren i spetsen och Judas sist, och sjunger nedanstående visa. När man sjunger versen om Judas, går denne omkring och stötter med sin stav i golvet och öppnar penningpungen. Några större summor blir det vanligen inte. Däremot brukar man bjuda på traktering, som kan bli riklig och litet varierande allt efter husets vanor och beroende på gängets ålder och förmodade önskningar. Därefter sjunger de fortsättningen av visan med tacket och avskedshälsningen. Det sägs att man hade en nidvers också att sjungas, om man inte blev insläppt.  “Haven tack, haven tack edert rackarepack”, men att den sällan kom till användning. Man tjoade och bullrade litet istället för att visa att man varit där.

Stjärngossarnas visa

:/: Vi hälsa god afton på hövligt manér. :/:
:/:  Kan vi nu få sjunga en visa för er? :/:
:/: Vakna opp och se stjärnan, hon lyser så klart! :/:
:/:  Hon har visat oss vägen till denna här stad. :/:
:/: Vi äro utgångna att söka en man. :/:
:/:  Finns han i edra hyddor så sägen oss för sann! :/:
:/: Se Maria hon gångar sin gata rätt fram,  :/:
:/:  och där möter hon Josef sin trolovade man. :/:
:/:  Vi haver ock en konung uti vårat lag, :/:
:/:  och fast han är svarter, är han oss till behag. :/:

Kungen stiger fram, drar sitt svärd och sjunger:

:/: Se svarter är jag, ty solen mig bränt, :/:
:/: men ändå mitt namn ibland konungar är känt. :/:

De andra sjunger:

:/: Vi ha ock en Judas, han bärer vår pung. :/:
:/: Han kommer nu och hälsar båd’ gammal och ung. :/:

Judas  stiger fram, skramlar med sin bjällra framför var och en i rummet, medan de andra sjunger:

:/: Se Judas med pungen, och pungen är tom, :/:
:/: så skramlen nu alla så pungen blir full! :/:

Stjärngossarna bjudes på traktering. Därefter sjunger de:

:/: Haven tack, haven tack för er redeliga skänk! :/:
:/: Eder skänk den skall vara i himlen påtänkt. :/:
:/: Haven tack nu härinne för våran visit!  :/:
:/: Det var den gode fader Backus, som skickat oss hit.  :/:
:/: I stället för stjärna så nyttja vi bål,   :/:
:/: och i stället för att offra så dricka vi skål.   :/:
:/: Den skålen vi njutit, den livar vår själ,  :/:
:/: och nu så får vi säga er tack och farväl!  :/:

Upptecknaren har hört äldre personer säga, att de inte känner till de tre sista verserna, som skulle haft en något annorlunda lydelse. (En vers består här av två rader.)

 

av John Westin
Skärgård Nr 29, December 1984

Publicerat 6 januari 2014

Tavastboda

Tavastboda var ett torp under Malma på Ingarö 1725. Prosten Quist meddelar i sin bok om Värmdö skeppslag att Tavastboda tillkom 1680. I likhet med många andra bebyggelser i skärgården brändes det under rysshärjningarna 1719. Torpet bebyggdes igen året därpå.

Immigration och omflyttning inom landet är ingenting nytt. 1500-tals-jordeböcker från Mälaröarna nämner de infödda med namn an typen Erik Andersson och Olov Jansson, och de inflyttade nämns t.ex. Pavel Finne, Anders Ålänning, Nils Dalkarl och Staffan Västgöte. […] Det är inte ovanligt att namnet på -boda eller -bo har den förste inbyggarens namn, yrke eller nationalitet i förleden. Att den förste som kom till ett torp under Malma var en man från Tavastland är ett av många tecken på invandring österifrån som har lång hävd.

ur Karin Calissendorfs frågespalt om ortnamn i skärgården
Skärgård Nr 20, Juni 80

Publicerat 17 maj 2011

Skälsmara

Vanligen kallas Maderö Skälsmaraö efter byn Skälsmara. Bynamnets efterled är det längs en stor del av ostkusten använda mar »mindre havsvik med smalt utlopp» och liknande. En sådan liten mar som Skälsmara ligger vid har en stor släkting i latinets mare »hav».

Men är förleden verkligen ordet säl i skärgårdsdialektens vanliga form skäl? Frågan har ställts om läget inte är alltför långt in. Vanligt har det väl inte varit att en säl tagit sig igenom det smala sundet till Skälsmara. Namnet skrevs 1517 Sielsmar och förleden är singularis, ett minne av en enstaka säl. Ortnamn på Skäl- ligger ibland vid en gräns, men annars kan man träffa på dem ganska långt in i skärgården där betydelsen »säl» är det enda rimliga.

ur Karin Calissendorfs frågespalt om ortnamn i skärgården
Skärgård Nr 19, November 79

Publicerat 17 maj 2011

Maderö

Maderö utanför Ingarö står som Madarön på en karta från 1671. Samma namn har burits av Tegelön i Boo. Ett tegelbruk anlades där under 1600-talet, men i 1500-talshandlingar skrevs det maderne eller Madharöö. Första leden är det i sydsvenska dialekter vanliga mad »sankäng», som i ortnamn kan påträffas upp i mellansverige.

ur Karin Calissendorfs frågespalt om ortnamn i skärgården
Skärgård Nr 19, November 79

Publicerat 17 maj 2011

Sägner om uppskjutna land

Äldre personer berättade om öar i skärgården – alltid i den yttre – som blivit uppskjutna med silverkula eller bundna genom att någon, när de visat sig över vattnet, kastat stål på dem. Sandön (Sandhamn) och Svenska Högarna hörde till dem som skjutits upp.

Min far Viktor Westin (f. 1867) berättade just om Svenska Högarna, att han hört att det var en man som var uti i Gillöga. Därifrån hade han farit österut. Då hade han nere i vattnet sett ett stort land. Han hade hört tala om att det skulle finnas ett stort land därute, som ibland visade sig men åter försvann. Han sköt nu en silverkula över landet, som då steg över ytan. När han steg iland satt där på en häll ett fult troll, som klagade och jämrade sig och bad att bli släppt i havet. Det skulle då flytta till en syster som bodde på Gunille Öra, ett land som skulle ligga längre ut i Östersjön och som ibland visade sig vid havsytan. Svenska Högarna stannade emellertid över vattnet för gott.

Enl[igt] en annan medd[elare] skulle mannen ha skadskjutit trollet. Andra säger att Svenska Högarna inte visade sig nere i vattnet, utan att ön visat sig över havsytan och att mannen skjutit silverkulan över ön och på så sätt bundit den.

av John Westin
Skärgård Nr 18, Juni 79

Publicerat 17 maj 2011